Huset med den blinda glasverandan [antikvár]

Hon visste inte nár hon fÖrst blev klar över den: Farligheten. Det var lángt efter att hon flyttat in i spiskammaren bakom köket, för att mor tyckte hon skulle ha ett litet rum fÖr sig sjálv. Det var lángt efter att hon började vakna om nátterna av de höga rösterna frán vardagsrummet dár Henrik och mor sov. Hon vaknade om natten och kánde sig svettig. Som om hon skulle till att bli febersjuk. Och hon ville ropa pá mor, kanna henne intill sig. Men hon fick inte fram ett ljud. Det var omöjligt och frámmande alltsamman, och mörkret var otryggt. Det hánde oftare och oftare. Helst nár mor hade kvállsskift pá fryseriet och inte kom hem fÖrrán sent. Sá máste hon göra sig helt vakén, fast hon inte ville. Sátta sig rak i sángen och vara som ett tomt skal. Det kándes som om huvudet svállt upp och höll det tomma skalet svávande i rummet. Oronen var som dörrarna pá báthuset hos Almar i Hestvika: Fördárvade i gángjárnen sá ovádren susade och siet i dem. Hon hade varit uppe pá Hesthammeren en gáng. Anda uppe pá krönet. Dár fanns ingenting annat án sten och ljung. Henrik hade gripit henne i axeln och föst henne ánda ut pá kantén. Det tvára stupet váltrade ner i havet och hade ett otáckt fali av sten och klippblock dáremellan. Medan de stod dár hade det börjat susa sá i huvudet pá henne. Hon kunde inte röra sig. Mors röst var rádd nár hon bad Henrik kommá tillbaka. Tora kunde inte minnas orden. Det var dá hon förstátt att Henrik var starkast. För han skrattade.