Levande Skärgard [antikvár]

Stockholms skärgärd Stockholms skärgärd är i vára dagar en idyll, men i gángna tider var den präglad av ett härt liv och dess dra-matik. Där numera friluftsfolkets sorglösa svärmar av motorbätar och segelbätar drar fram, gled för 1000 ár sedan varje vár flottor av vikingaskepp i österled i örlig och handel. När vikingahövdingen Rurik och hans bröder Sineus och Truvor seglade frán Uppland för att erövra Novgorod, gick farleden ut tili Östersjön förbi Stafnsnesi (= Stavsnäs). Där anslöt sig drakskepp tili krigsflottan, bemannade av skärgärdsbor frán Ingarö. Senare kom bu-kiga hansakoggar samma väg, och estniska pirater, sjö-rövare och danska invasionsstyrkor under unionsstrider-na. Den svenska stormaktstidens flottor avlöstes av plund-rande och brännande ryska galärer och linjeskepp vid det svenska väldets sammanbrott. Och heia tiden fanns han där, skärgärdsbon, fiskaren och bonden. Krig, nödär och epidemier överlevde han. Men klarar han vár tids regle-ringar, som vill förvandla bans miljö tili natúrpark och rekreationsomráde? Ja, kanske som serviceföretagare. Ar 1288 nämns vad vi vet skärgärden för första gängen i en officiell statsakt. Magnus Ladulás behövde förböner inför nágot politiskt tveksamt och gav därför grábröderna — som hade kloster pá Riddarholmen — Runmarö med kringliggande holmar och skär i gáva. Det var en värde-full förläning; Runmarö var en tätbefolkad industrió, dar man brande den kalk med vilken byggmästama i Stockholm lät mura husen utmed Österlänggatan och slotts-borgen Tre Kronor. De ofta ekonomiskt hárt trängda regentema hade sedan tidig medeltid haft en för bäda parter gynnsam överens-kommelse med undersätama i den av kronan tili stora de-lar ägda skargárden. Bönder och fiskare fick i uppdrag att använda sina bátar för att av befolkningen i kustbygdema i Uppland och Sörmland driva in medel tili statskassan. Skärgärdsbon blev skattmas med del i pálagan; frágan är om inte den verksamheten var minst lika givande som att förse stockholmama med fársk frsk. En skyldighet hade han, bötavárden, sin tids Early Warning System mot fient-liga skepp. Frán höga berg höll han vakt över stränder och farleder, och vid fara tände han várdkasarna. Den första litterära skildringen av skärgärden kom sent, först ár 1715 dá karolinerskalden Johan Runius vägade färdas frän Stockholm tili Dalarö, rodd av tvä manhaftiga madamer. Heia páskafton gick ät för resan, som poeten fann nöjsam och berättade om i nästan bellmanska ton-gängar. Kanske künde stockholmarnas kärlek tili övärl-den ha väckts redan dä, men bara fyra är senare gav tsar Peter för att páskynda págáende fredsförhandlingar order om ett härjningstäg mot skärgärden. Allt brandes utom kyrkorna. Ryssama satte in 132 galärer och fiera hundra skärbätar. Ombord fanns 26000 man fotfolk, artilleri och kosackkavalleri. Den stora förödelsen fick mänga konsekvenser. Genom att ocksä skogar, äkrar och ängsmark skövlades, bätar och redskap brändes och all boskap slaktades, blev skärgärden ett ekonomiskt u-land. Politiskt fick den nu ocksä en helt annan betydelse - försvarsgränsen mot Ryssland flytta-des frän öppna havet in bland öama och skären. De mili-tära experterna har sedan dess sett strategiskt pá skärgärden - här gär linjen som skall skydda vad Churchill skulle kallat Sveriges veka liv : Mälardalen med sina stä-der, jordbruk och industrianläggningar.