Älskade Fosterland... [antikvár]

Första kapitletWolraad Steyn knöt och öppnade den svettiga band som skulle sticka in dolken. Hans far lade märke üll det och ság ogillande ut.De stod en bit ifrán de andra mörkklädda och högtidliga männen som samlats där i farmens vardagsrum. Det var mitt pá eftermiddagen och solen som lyste snett in genom bur-spräksfbnstret bakom dem brände i deras ryggar medan de väntade pá att prästen skulle komma. Hettan var besvärande men de tvä stod kvar där de var, füllt pá det klara med att detta var mest passande och att de dessutom borde iaktta tystnad.De andra pratade dá och dá med varandra, men dämpat, nästan i viskningar.Han knöt báda händerna härt. Det var omöjligt att inte tänka pá det som väntade honom.Han försökte koncentrera sig pá alldagliga detaljer i var-dagsrummet. Han noterade de tunga möblerna, jakttroféerna pá väggarna, en ödla som kikade fram ur en spricka vid taket, stickningen som lág pá ett litet bord gjort av en elefantfot. Han ság pá gevärsstället, identifierade snabbt varje vapens kaliber och fabrikat, flyttade sedan blicken tili porträtten av de föria-der och partiledare som blickade ut frán sina ovala ramar, ständigt fördömande varje svaghet.Andä lyckades han inte hálla kvar tankarna inom rummets begränsade yta. De gick tili ett annat rum som han visste máste finnas nágonstans i huset. Ett svagt upplyst rum, naket och kalt, där det bara fanns en skepnad under ett svart skynke, vilande pá ett bord. Dolken skulle ocksá finnas där.Snabbt flyttade han uppmärksamheten tillbaka tili det som