Astrid Lindgren [antikvár]

En káriekshistoria Det var skolavslutning och Sámuel August Ericsson frán Seveds-torp hade sina finaste kláder pá sig. Han satt i skolsalen och ság sig omkring och tánkte pá att det var sista gángen han var i skolan. Han var 13 ár och hade gátt sex ár i folkskolan. Nu var det dags för honom att börja hjálpa till i arbetet hemma pá gárden. Nár láraren hade hállit förhör med klassen och de hade sjungit nágra psalmer, dá skulle skolan vara slut för alltid. Medan han satt dár och tánkte, upptáckte han Hanna. Hon satt vid kaminen kiadd i fin blá klánning. Hon hade rak pann-lugg och flátor vid öronen. Nu fick hon en frága av láraren. Hon stállde sig upp och svarade duktigt med klar och tydlig röst. Hanna var nio ár och Sámuel August hade inte tánkt sá mycket pá henne tidigare, fast de varit skolkamrater i nágra ár. Nu ság han henne plötsligt och upptáckte att hon báde var söt och duktig. Han kunde inte ta ögonen ifrán henne. Hanna och Sámuel August, de var de tvá som skulle bli Astrid Lindgrens föráldrar. Deras kárlekshistoria började dár i skolsalen, för efter den dagen kunde Sámuel August inte glömma Hanna.