Bonniers världshistoria 14 [antikvár]

Efter syndafloden över hela 1800-talet, liksom ocksâ över en avsevärd del av várt eget ârhundrade, kastas skuggan av ett namn -Napoleon. Nästan alla kan fortfarande fbrena begreppen Napoleon Bonaparte och S:t Helena och det är mänga som har läst "Greven av Monte Christo", vars huvud-person fängslades därför att han var anhängare av Bonaparte. I Tolstojs "Krig och fred", som skrevs pä 1860-ta-let, präglar napoleongestalten hela den epok boken behandlar och i Thomas Manns "Buddenbrooks", som skrevs pâ 1890-talet, beskrivs en bordskonversation vid söndagsmiddagen i en borgerlig högreständsmiljö frän seklets början med samma ämne. Liknande diskussioner fordes säkert överallt i Europa och världen i övrigt under hela 1800-talet. Man började kanske prata om vem som mähända själv hade sett Napoleon och man började berätta historier om kejsaren och hans samtida. Den tyska ordensvisan tili Crambamboli-brännvinets lov var känd redan pä 1830-talet i studentkretsar i Helsingfors och där sjunger man ännu i dag: "Napoleon, han var en tapper krigare " I England och Venedig var Napoleon en hatad mot-ständare, i Preussen och Österrike kände man sig foröd-mjukad och skändad och i Ryssland och Spanien uppfat-tades han som den personifierade ondskan, Antikrist själv. Mänga fransmän mindes honom som den som off-rat landets manliga ungdom och utarmat landet, som en despot under vars tid kvinnorna ensamma fick sköta det tunga jordbruksarbetet medan männen dog längt borta frän sitt fädernesland, inte for Frankrike utan for Napoleons ära och ambitioner. Man mindes ocksâ att det var under hans tid som främmande krigshärar marscherade tili Paris - nägot sâdant hade inte hänt sedan frankernas ankomst är 496. Hjältedyrkan Napoleon, som for somliga var Antikrist, framstod emellertid for andra som en gigant, vägröjaren bland allt för-âldrat och forfallet, som den som vägade tänka stora tankar om världens omvandling, som den eldande anfora-ren, som ledde sina styrkor tili kamp och seger. Det var Motstäende sida. Efter Napoleons dód pä S:t Helena 1821 begravdes han pä ön. Borgarkungen Ludvig Filip lät emellertid äterfira hjälte-kejsarens stoß tili Frankrike är 1840. Sedan den fätt stä ett dygn under Triumflägen firdes kistan tili Invaliddomen, där den skulle fä sin slutliga viloplats. 1861 slod kejsa-rens grav färdig i en praktfull sal prydd med segergudinnor och reliefer som framställer Napoleons bedrifter. Själva sarkofagen bestär av sju kis-tor i varandra. Omkring den inner-sta kistan av vitplät är en mahogny-kisla, däreßer tvä blykistor, sä eben-holts, ek ochytterst den monumentala kistan av rödfinsk porfyr. Den vilar pä en Sockel av gránit.