Den Europeiska Keramiken [antikvár]

Inledning Den gängse termen keramik betecknar alla brända produkter av material vars huvudbeständsdel är lera (keramiskt material). Konsten bestâr huvudsakligen i valet av en för ändamälet lämplig och preparerad lera, som man ger en form, vilken man frxerar medelst bränning. Man förstär sâlunda med termen keramik säväl anspräkslöst primitivt krukmakeri som fmt porslin, praktfulla fajanser, stengods eller flintgods. Arkeologerna känner väl tili den betydelsefulla roll som keramiken spelat, och de talrika upptäckter som gjorts vid utgrävningar utgör de ojämförliga proven pâ de gamla kulturerna. Den allmänna meningen idag är att det är i Främre Orienten som de första yttringarna av denna konst stâr att fmna. I det omrâde som man betraktar som en av kulturens vaggor flyttar arkeologerna tidpunkten för krukmakarkonstens uppträdande allt längre och längre tülbaka i tiden. Sedan man i Iran, Anatolien och Mesopotamien funnit smâ figurer av människor och djur som tydligen haft religiös eller magisk innebörd har man daterat dem tili 6 000 är före vâr tideräkning. Dessa mycket primitiva figurer torde helt enkelt ha blivit brända i solen och somliga tycks ha undergâtt en lâg bränning (kanske som födoämnen). Det var säkert tidigt som människan fick idén att tillverka behâllare av lera som kunde ersätta sten, trä och korgflätning. Frän och med sjätte och femte ârtusendet f. Kr. kom formerna pâ dessa behâllare att varieras pâ ett egenartat sätt. Redan under calcolitikum uppträder i Iran vaser pâ fot. Frân början sker formningen med händerna, genom enkel knâdning, men man tror att tanken att lägga lersträngar som ringar pâ varandra för att forma en vas eller en skâl tidigt uppkom. Mânga kulturer anser sig ha skapat drejskivan. Grekerna menar att Daidalos uppfann den. I vára dagar förefaller det som om Iran och Mesopotamien alltifrân femte ârtusendet kände tili en primitiv drejskiva, som ännu inte hade nâgot hjul vilket med fotens hjälp kunde driva redskapet. Det tredje sättet att forma leran är ännu svârare att datera: det är framställningen i form. Genom att jämföra med primitiva föremäl gjorda i andra material och helt jämförbara, har man kommit fram tili en hypotes om framställning i form av lerföremäl. Byggandet av ugnen och kontrollen av elden har genomgâtt en läng utveckling. Före det sjätte ârtusendet kände man bruket av ugnen och krukmakaren tycks frân och med det fjärde ârtusendet ha kunnat bemästra bränningen. Människan brydde sig tidigt om den estetiska aspekten vilket kom henne att förbättra lergodsets utseende. En av de första förbättringarna blev att polera föremälens inre och yttre väggar. Utan tvivel var det vissa lerors grova karaktär som gjorde att krukmakaren försökte täcka dem med en finare, utspädd lera, och sä uppkom engoben. För att dekorera de engoberade föremälen arbetade han antingen med ristning eller med en mâlning som grundade sig pâ en färgad lera. Användningen av färgad glasyr markerar ett betydelsefullt Steg i keramikens historia. I Främre Orienten och i Egypten kom den tili användning mycket tidigt. Vi antar detta i betraktande av den fulländning som egyptierna uppnâtt redan under den tolfte dynastin (1991-1778 före vâr tideräkning), dâ man använde det berömda turkosblâ som kräver en blandning av kvarts, lera och soda jämte kopparoxid. Mesopotamien begagnade detta slags glasyr redan för de berömda babyloniska friserna. Man mäste emellertid pâpeka att det mesta av keramiken länge förblev utan glasyr, eftersom krukmakaren var