Den Okände Karolinen [antikvár]

FÖRSTA KAPITLET De möttes i en överbyggd trappa, som förband tva jäm-sides löpande gator pa den branta backslutmingen med varandra. Han kom frán den övre gatan, hon frän den nedre, och det var sa skumt under det laga valvet, där varken snö eller stjärnor lyste upp kvällsmörkret, att de inte sago varandra förrän hon stötte sin skuldra mot hans bröst. — Na, för den lede — vem dar? — Ack — herre Jesus! — Ä — en dam! Jag ber om tillgift! Jag künde inte — Inte jag heller. Är ni en kavaljer, sa lat mig passera. Hennes stamma var pressad och flamtande; det lat som om hon varit betagen av skrack. — Ar ni forfoljd — har nagon gjort er ilia, min froken? — Tvartom! Jag — nej, lat mig passera! Har kan jag inte stanna, begriper ni val! Hon lutade sig mot muren — det lat som om hon snyftat. Hon hade en mjuk och vacker stamma, var kanske en adlig froken. Han bojde sig ned mot henne och sokte forgaves genom-tranga morkret med sin blick. Ehuru han sjalv nyss druckit, tyckte han sig marka att ocksa hon doftade vin. — Ni grater, min froken! Kan jag hjalpa —? Hon stotte honom for brostet. — Ja, med att dra er at sidan, fordomde karl! Grater! Jag skrattar, ja — jag dor av skratt! Hon lat handen sjunka och nu horde han att hon skrat-tade.