Flicka med pärlörhänge [antikvár]

^in mor hade inte berättat för mig att de skulle kom-ma. Efterát sa hon att det var för att jag inte skuUe verka nervös. Det förvanade mig, för jag trodde att hon kände mig bättre än sä. Inför främmande människor firamstod jag alltid som lugn. Jag skrek inte ens som liten. Det var bara min mor som uppfattade den spända käklinjen eller hur mina redan stora ögon vidgades aningen mer. Jag höU pa att hacka grönsaker i köket när jag hörde röster ut-anför ytterdörren - en kvinnoröst, klar som nyputsad mässing, och en mans, dov och mörk som träet i bordsskivan jag arbetade vid. Det var röster av en sort vi säUan hörde i värt hus. Det fanns en klang av kostbara mattor i deras röster, av böcker och pärlor och pälsverk. Jag var glad att jag tidigare pä dagen hade skrubbat försmtrappan sä härt. iVlin mors röst - som en kokkittel, ett vinkrus - närmade sig firän rummet. De var pä väg in i köket. Jag sköt undan puijolökar-na jag hade stätt och hackat, lade ner kniven pä bordet och tor-kade händerna pä förklädet. Hastigt pressade jag samman läpparna för att fukta dem. Min mor blev syrdig i dörröppningen och gav mig en varnande