Gamla Bildbekanta [antikvár]

Förorc Den där tavlan hade vi Hemma! Den där kommer jag ihäg frán Folkskolans läsebok. Likaväl som gamla skivbekanta finns gamla bildbekanta och som melodier väcker de minnen. Här kommer nu ett plock ur bildminnenas album. Atskilliga av dem kan man vara säker om att mota pä de ständiga utställningar av skingrade svenska hem som en auktionskammare utgör. Alla bilder är väl inte bekanta för alla. Nägra är bundna tili en viss generation, andra bekanta kanske endast tili dem som delar vissa intressen. Om ocksá inte kända kan man om dem kanske ändä säga att de i varje fall förefaller bekanta. Att känna igen är dock inte detsamma som att känna tili. Bildtexterna vill berätta om deras ursprung och bakgrund. Ocksä bilder har sina öden. Nägra har spelat en roll, äterger stämningar, speglar en tidsanda. Med en äterkommande bilds envishet har de fastnat i synminnet. Bilder har undervisat och päverkat människor längt före läskunnigheten och tillgäng tili böcker men det anmärkningsvärda är ändä att världen var otroligt bildfattig ända fram tili slutet av 1800-talet dä tekniken gjorde det möjligt att mängfaldiga bilder som aldrig tidigare och därtill billigt. Det blev ocksä gensvar. I dag har vi en översvämning av bilder och i den ström som virvlar fram gungar pä nytt ätskilliga gamla bildbekanta. Vad är det som gör en bild spridd och omtyckt? I vissa fall är det resultatet av en medveten satsning. Är efter är försäg "Julstämning" de svenska hemmen med vära nationalmälares främsta verk — en konstfostran som icke kan överträffas. Ocksä Skolöverstyrelsen insäg vid tiden för sekelskiftet bildens möjligheter och lät göra planscher som upphängdes i varje kl'assrum frän Pajala tili Smygehuk. Och när ung-domen lämnat skolan och började träffas om kvällarna i de tusen järnvägsstationernas väntrum motte de nya bilder som bade lockade och varnade. En handelsresandes liv var ett möte med ständigt samma bilder. Frän rum till rum förföljdes han av Böcklins "Dödens ö", en bild som ägde alla förutsättningar att ge sitt bidrag tili den stämning av övergivenhet som fätt hotellrummet att locka mer än en dramatiker som seen för dystra monologer. Moderna reklammän och sociologer har säkerligen alla svar pä frägan vad det är som gör en bild omtyckt. Det sentimentala likaväl som det dramatiskt upp-skakande tycks ligga väl tili för framgäng. Själv har jag inte djupsinniga svar utan nöjer mig med att presentera denna lilla minnesutställning, där sällskapet är synner-ligen blandat. /