Här är vi Hemma [antikvár]

Mellan det oändligt stora och det oändligt lilla AV FIL DR ROLF EDBERG Människan är en del av ett stort och mângsidigt kretslopp av beroenden och stoftbyten. Forskningens uppgift är att fixera hennes plats mellan varats minsta byggstenar och den kosmiska väldigheten. Vetenskap är ett av de namn vi ger människans ständiga sökande efter förklaringar och sammanhang. Vetenskap kan vara lánga skeden av mödosam vardagslunk. Plöts-ligt kan emellertid nagot frigöras och man fär uppleva en av dessa stjärnstunder da ett nytt och förklarande ljus faller över vagen. Det kan vara en upptäckt vars räckvidd upptäckaren själv kanske tili en början inte ser men som verkar som en katalysator, kring vilken dittills spridda iakttagelser börjar gruppera sig tili ett monster. Det kan vara en skapande tanke, som förändrar vära synsätt sä att världen efterät inte är riktigt densamma som förut — en tanke som ger nägot av det självklaras enkelhet ät sammanhang som dittills varit svärförklarliga eller dolda. En sädan stjämstund nádde sökandet da Darwin fann nyckeln tili arternas förgängna och därmed gav oss själva verklig historia. Just nu stär vi mitt uppe i en period av dramatiska nyorienteringar i vár uppfattning om varat, främst som en följd av de ledljus Einstein gi-vit ut mot det oändligt stora och in mot det oändligt lilla. Även om mycket störtat över oss sä snabbt att vi inte riktigt hunnit finna vár plats i den förändrade världsbilden, mäste vi fascinaras av att tillhöra en generation dá nya hisnande utblickar öppnas. Den utvecklingsteori, som var förra ärhundradets stora bidrag tili människans försök att finna sin plats i varat, lät oss uppleva vär biologiska samhörighet med allt annat liv pá vär hemplanet. Vära nya upptäckter vidgar dimensionema och läter oss uppleva den kosmiska samhörigheten. Det är om detta denna bok ska handla. I ett dussintal uppsatser ska nordiska vetenskapsmän redovisa vart forskningen hunnit inom deras respektive omräden, var vi stár just nu och vad vi närmast kan vänta. De olika uppsatserna är fristäende men ändä hopfogade tili en sammanhängande struktur. Sammantagna utgör de olika forskningsrapporterna ett försök tili positionsbe-stämning i värt trevande mellan det gränslöst väldiga och det ofattbart lilla. RESOR TILLBAKA I TIDEN_ Stjärnskädandet mäste vid sidan av läkekonsten ha varit den första ansatsen tili vetenskap. De regelbundna växlingama i mánens faser frán ny till nedan och stjärn-skaromas vandring över natthimlen mäste tidigt ha fyllt människan med undran och andakt, Ristade sekvenser av olikställda streck pá ben och stenar frán Eurasiens tundretid för 30 000—35 000 ár sedan har nyligen kun-nat identifieras som tidiga mänkalendrar och láter oss se hur ett vaknande Intellekt söker fänga det sällsamma som vi kallar tid. Ur tálmodiga observationer av männi-skor besatta av stjärnhimlens mäktiga skádespel växte tidiga världsförklaringar fram, som i mytens förklädnad sökte beskriva mysteriet och tolka den intuitiva fömim-melse av samhörighet med väldigheten som människan kände. Inhuggna tecken pä klippväggar och stenhällar och primitiva bokstavstecken präglade i lera har genom ártusenden förmedlat budskap om den céntrala roll himlafenomenen intog i de tidiga människosamfundens föreställningsvärld. Myterna var ett symbolspräk, i släkt med de formler genom vilka sentida vetenskapsmän beskriver sina iakttagelser och teorier. När de stelnade tili dogmer som togs bokstavligt blev det nödvändigt för den forskande tanken att söka nya vägar. Dä Domherr Nicolaus Copernicus rev loss jorden frän alltets medelpunkt och kas-tade den ut i dess bana runt solen och Galilei med sin stjärnkikare bekräftade kätteriet frigjordes nägra av dessa krafter, som förändrar vär uppfattning om varat. Det är denna tankerevolution vár egen tid fortsatt. Det har skett och sker i ett tempo utan motsvarighet i forskningens tidigare historia. Vi lever i en stjämstund vars ljus nästan bländar. Med obeväpnat öga möter vi alltjämt samma stjärn-himmel som forntidens människor. Aven i den klaraste natt med mánen i nedan ser vi inte mer än 3 000 stjärnor samtidigt. Med undantag av en diffus ljusfläck som läter oss ana Andromedagalaxen, vár närmaste galaktis-ka granne, pä tvá miljoner Ijusärs distans, är det endast ett litet antal himlaljus i vär egen vintergata som vi kan iaktta. Vad vi ser är ett stycke av vär närmaste kosmiska hemtrakt. De jätteteleskop som utvecklats ur Galileis enkla stjärnkikare har emellertid givit oss konstgjorda sinnes-organ, som läter oss tränga längt ut i kosmos och räkna mängfaldigt fiera galaxer än Galilei räknade stjärnor. Om vära biologiska ögon vore lika starka som v^a konstgjorda, om vära pupiller lika stora som linsen i ett av dagens jätteteleskop skulle vi, har en amerikansk ast-ronom räknat ut, behöva en kroppslängd pä nägon ki-