Hövdinga minnen [antikvár]

Sagan om Stig Storverks son. Somraarsolstándet var inne, och dag följde pä dag, utan natt. Alla mörkrets djur uti marken hade gömt sig; ugglan i eken, grävlingen i grytet, natt-blackan i skrevor; och de vägade sig icke ut, varken natt eller dag, svulto hellre en tid, väntande den sköna nattens äterkomst, I en bät pä Brofjärden i Mälaren sutto tre män-niskor, en man med hustru och fullväxt son. Sonen stor, ful och klumpig skötte ärorna, och det künde han, ty bäten sköt fram som en plog, eller en mull-skopa, ristande en enda läng fära i vattnet. Heia dagen hade de rott, frän Herrön tili Selaön, tili Björkön, Adelsön, Ekerön och Munsön, irrande, sökande vad som icke fanns, skugga och skymning. De hade icke sovit sedan solständsdagarne, ty de künde icke lida ljuset; därför buro de alla tre väta näckblad hängande ner för ögonen. Mannen i akterstäven var en mörk en, och hans yttre var skönt, utan älder; endast hans tänder, som han icke künde dölja, voro för länga och för vita. Hustrun var grov som av jättesläkt, ocksä mörk, och hon kivades jämt med mannen. Nu dalade solen, och alla tre sutto med r)^ggarne mot den, vilket säg