I Profeternas Fotspar [antikvár]

PrologNägra var brinnande i anden, impulsiva, primitiva, excentriska; andra var stilla tänkare, talade milt, var konventionella och sofisdkerade. En flydde för livet frán en drottnings vrede; kungar sökte vinna en annans bevágenhet. Nágra rörde sig obesvärat i maktens korridorer; andra kände sig inte hemma nágon annanstans än i en bondes tält. Nágra var ákerbrukare eller herdar och grubblade over den mänskliga tillvarons gátor medan de odlade jorden eller strövade omkring med sina hjordar. Andra var larda män, mästare i statskonst, vílkas rád söktes, eller accepterades, av de kungliga kanslierna. Men sá olik den ene av dem an var den andre när det gällde bakgrund, personlighet och framträdande, var de alla gripna av en glödande iver att utrota det onda och väcka rättfär-digheten hos människan. Alla var väldiga förkämpar för rättvisan, orädda och rättfram-ma, och brännmärkte korruption vid en dd dá uppriktighet ofta bestraffades med döden. I själva verket var de alla modiga; och de ägde ocksá medkänsla. Alla var visionärer, käl-lor dll gudsingiven sanning, vördade (om ocksá inte alldd av dem som blev máltavlor för deras kridk) som Guds talesmän som förde Guds ord dll folket. De var väl rustade för denna uppgift, eftersom de alla omgavs av det poetiska snillets trollkraft, med en oöver-träffad spráklig och bildskapande begävning, och deras sublima ord har haft ett överväl-digande och exempellöst inflytande pä mänskligt beteende ända sedan dess.Detta var fornddens hebreiska profeter, och deras nobla tankevärld och storslagna formu-leringar är lika gripande och har lika stor releváns i dag som när de först gav röst át dem för omkring 3 0(X) ár sedan.Varje profét hade sitt eget sprák och alla talade i sitt eget tidssammanhang; men alias ge-mensamma tema i en värld som frestade med bekväm hedendom var den israelitiska monoteismen och de upplysta regier för handlandet som Israels folk anslöt sig dll i ett bin-dande förbund med Gud pá,berget Sinai. Under de generadoner som följde pá denna dra-madska förbundsceremoni pá 12(X)-talet f.Kr. under Mose ledning, sökte profeterna väcka nadonens samvete och använde sin fantasi och begávning till att páminna den om dess förpliktelser enligt förbundsslutet.De hade inte alldd, i själva verket inte ofta, framgáng i sina omedelbara málsáttningar. Men deras verkliga framgängar, som skulle komma att visa sig mer varaktiga, lág i att de vande nadonen vid tanken pá den mosaiska förbundstraditionen. Det var sá det kom sig att folket ärhundraden senare, efter att de slagit sig ned i sitt löftesland, fortfarande var mottagliga för en vädjan dll anden och fyllda av en ovanlig vördnad för ordet, sá att deras öron och hjärtan var stämda i samklang med en upphöjd tanke och en magnifik fras. Till och med när de inte för ögonblicket fäste nágot avseende vid vad de hörde, njöt de ätmin-stone av sina skalde-profeters maningstal. De uppskattade dem, avnjöt dem och upprepa-de dem, och de mindes dem vanligen när katastrofen följde pá bristande lydnad och förde dem vidare frán generation till generation.I deras fall som gär under beteckningen de "gamla profeterna" skrevs orden ned först