Ingen Särskild [antikvár]

Han hade ingen far och ingen mor och ingen bror och ingen syster och ingen vän och ingen fru. Han hade inget hus och ingen säng och inget hord och ingen portmonnä och ingen bok och inget paraply. Han hade inte ens ett namn. När folk talade om honom sa de: — Det kommer nän. Eller: — Här är en som vill ha en bit bröd. Eller: — Där är en som fryser i regnet. Eller: — Det ligger nán och sover pá ängen mitt pä ljusa dan. Eller: — Det är nän som har stulit ägg. Eller: — Det är nän som gär förbi. Om nägon frágade vad han hette, vilket inte hände ofta, sä sa han: — Äsch, jag är ingen särskild. Dit han brukade komma ofta hälsade bamen pä gatan pä honom: — Goddag, Ingen Särskild! Och de sprang efter honom och frägade: — Ingen Särskild, har du nät ät oss? Dá letade Ingen Särskild i fickoma pä sina säckiga byxor och i sin trasiga jacka, vände ut och in pä fickoma och visade att de var tomma. Men när bamen fortsatte att be om saker säg han sig om och hittade alltid nägonting ät dem: en skimrande, spräcklig fägelfjäder som hängde pä en gren, en slät, blank sten som läg pä den dammiga vägen, en bit av en rot som säg ut som en gubbe, en glasskärva som lyste i alia regnbägens färger, ett bläochvitprickigt äggskal som hade trillát ur ett fägelbo, en guldglänsande mässingsknapp som läg intill en husvägg, en benknota som solen hade blekt sä att den var vit som snö eller en änderbar tistelblomma.