Mitt Liv [antikvár]

Jag lade pa luren efter att ha sagt nej tili att skriva mina memoarer, nágot som jag vägrat att göra de sista tjugo ären. Min son Roberto gav mig en begrundande blick. — Mamma, sa han, har du tänkt pá att när du dör kommer manga människor att kasta sig över ditt livs historia och skriva den med hjälp av skvallerspalter, rykten och intervjuer. Vi, dina barn, kommer aldrig att kunna försvara dig, for vi vet inte sanningen. Jag önskar att du ville skriva ner den. Det gav mig en all varlig tankeställare. Och därför, mina kära barn — Pia, Roberto, Isabella och Ingrid — har ni här sanningen.