Storbritannien [antikvár]

STORBRITANNIEN Den stora ön K ' lippväggar och mein, sá ser man mánga ganger de brittiska öarna först närma sig, där de hgger Lutslängda i Atlanten. Klippväggar och moln, stränder som hadar i dimma. Jag tänker pá feniclerna som kom för att bryta tenn 1 Gornwalls gni-von Jag tänker pá Pytheas, greken frän Marseille, som for genom Biscayabukten, förväntansfull och med vidöppna ögon och som seglade mot Land's End, Gornwalls yttersta spets. Jag tänker pá Agrícola, guvernör i det Ijuvliga Aquitaine i mellersta Frankrike som Rom skickade tili den barba-riska ön för att lugna ned befolkningen och skydda det romerska kejsardömets gruvintressen. Han Säger i sin rapport att vid klart väder kan man sc solen lysa mitt i natten pá norra dclen av ön. En av de första kända bcskrivningarna av Storbritannien skrevs av sicilianaren och historikern Diodorus det första árhundradet före Kristus. "Vi fár sc en mängd öar i Oceanien (Atlanten). Den största kailas Britannia. Denna triangelformade ö har inte räta vinklar Den följer oregelbundet den europeiska kustcn norrut och bebos av människor som kallas hypcrboréerna." Frán denna onyanserade beskrivning tili vär moderna statistik är vägen naturligtvis láng, precis som mellan hyperboréerna hos Diodorus och dagens engelsmän. Men det är bra att ha nágra tidiga bilder i tankarna för att förnya synintrycken och ätemppväcka gamla minnen, som jag hoppas skall hjälpa oss att i framtiden hálla kvar denna blandning av förundran och intresse för den stora ön. När det gäller invánarna, máste man, utan tvekan, först gä tillbaka tili stenäldersjägarna, de som tänkte i termer av sten och ben, sedan pá de mystiska pikterna med sina blámálade ansikten. De kallade sig själva pretani och förutom att de gav ön sitt namn lämnade de symboler pá en del stenar som ingen längre kan tyda. Sá kom kelterna pá bronsáldern, livliga, passionerade och snabba tili gräl, och sedan kom anglerna, jutcrna och sachsarna som var ráa, jordbundna och verklighets-nära och därefter vikingarna som var sjömän och sá till sist de feodala och lagbundna normander-na. Det är en ättling tili ett av dessa folkslag, eller en blandning av dem, som man fár se slá sin putter pá en perfekt golfbana i Gotswolds, promenera runt med kännarmin pá Isle of Wights kajer där lustjakterna ligger tätt eller ivrigt diskutera fotbollscupen pá en rökig pub i Swansea. Landet är vackert, ibland otroligt vackert. Det finns en orsak till det i de atmosfäriska forhállan-dena. Man väcker gäma upp válnader där: "ett land med böjelse för Umgänge med spöken", säger Mac Orlan, en av de fransmän som bäst beskrivit Storbritannien, dá främst huvudstaden London. Ingen kan som han väcka tili liv trottoarerna pá Gommercial Road, dimmorna vid Limehouse, Themsens svarta kluckande vatten och de skrikande mäsarna ovanför lastfartygen. Lát oss hellte tala om det oerhört subtila speiet mellan ljus och skugga: det klaraste gröna blir plötsligt svart, rosa övergär i purpurrött, och blátt, grönt och grätt blandas sá ofta och sá snabbt med varandra att i gammalengelskan fanns det ett eget ord för färgkombinationen, glas. Allt detta áterfinns i de skotska tyger som kallas tartan, skotskrutigt. Fá länder är sá impressio-nistiska som Storbritannien.