Svenska Akademiens ordlista över svenska spraket [antikvár]

Ár 1874 kom den första upplagan av Svenska Akademiens "Ordlista over svenska spráket", och under de närmaste áren utgavs fyra nya upplagor utan nämnvärda förändringar. I och med den sjätte, reviderade och utvidgade upplagan är 1889 (omkring 40000 ord) blev ordlistan fastställd som norm för skolornas stavning. Ar 1923 kom den áttonde upplagan med ökat ordforrád (sammanlagt omkring 100000 ord), och den följdes ár 1950 av den grundligt omarbetade och utvidgade nionde upplagan, som omfattade närmare 160000 ord. Ökningen berodde tili icke ringa del pá ett rikare urval av sammansättningar.Den nu (1973) föreliggande tionde upplagan av Svenska Akademiens ordlista ansluter sig i sin uppställning och redovisning av ordskatten i det väsentliga tili sin närmaste foregángare. Omarbetningen har gällt inneháll och typografi, och i dessa avseenden är ändringarna betydande. Ordförrädets ökning sedan 1950 har stallt krav pá utrymme för de nya ord, som speglar várt spráks och várt samhälles utveckling och förändring under de senaste tvá decennierna, politiskt och socialt, tekniskt och vetenskapligt, konstnärligt och kulturellt. I detta stora ordmaterial máste självfallet ett urval ske, i synnerhet bland facktermer och främmande ord men även bland tillfälliga inhemska ordbildningar. Införandet av nya lánord, sär-skilt de mánga engelska, har ocksá präglats av áterhállsamhet. Utfallet av den nödvändiga gallringen kan för visso värderas olika, men den är en erinran om att ordlistan icke kan ástadkomma och ej heller eftersträvar fullständighet. Den är snarare en fyllig exempelsamling, som syftar tili att förteckna ett i allmänt sprák-bruk gángbart ordforrád utan att därmed ange eller antyda, att utelämnat stoff vore av mindre värde. Pátagligast blir ofuUständigheten, när det gäller termino-logien pá olika fackomráden och facksprákens krav pá exakta uppgifter.Utöver de i egentlig mening nya orden har det ansetts angeläget, att ordlistan i större utsträckning än förut uppmärksammar vardagliga ord, eftersom gränserna mellan stilartema under de gángna áren har förskjutits och mánga vardagsord och -uttryck vunnit insteg i det traditionella skriftspráket. Till denna art av nytill-skott hör ocksá en del provinsialismer och regionala riksspráksord, som har för-hállandevis stor spridning eller kan anbefallas tili allmännare bruk. Även ett antal finlandssvenska ord har i detta sammanhang förtecknats.Till ordförrädets ökning kommer ytterligare ansprák pá utrymme för de över-sättningar och förklaringar, som nu har införts i betydligt större omfattning än tidigare. För att ordlistan under dessa omständigheter skall kunna bibehállas i rimligt omfáng, máste tillskotten motvägas av ganska omfattande strykningar i forra upplagans ordforrád. Utmönstringen har i första hand gällt f0ráldrade ord eller beteckningar för avskaffade institutioner o. d., men även mánga füllt gángbara ord har gallrats bort. Sammansättningarna har därvid drabbats hárdast, och väg-ledande för utgallringen har varit, att sammansättningen har bedömts som själv-klar och därmed som oväsentlig eller att sammansättningens betydelsesfär är till-godosedd genom narstáende, etymologiskt samhörig sammansättningsled. Bedömdam