Svenska öden och äventyr I-II. [antikvár]

Odiad frukt. Den tjuguárige Herr Sten Ulvfot, sista áttlingen av den urgamla slákten Ulvfot till Wáringe, Hovsta och Lövsala, vaknar en solig majmorgon nágot av de senare áren av 1460-talet i sin sovkammare pá Hovsta hus i Uppland. Efter nágra timmars drömlös sömn börjar hans utvilade huvud anstálla en mönstring av gárdagens hándelser, vilka för den unge herren varit av den avgörande beskaffenhet, att han ánnu bedövad av slaget stod likasom utanför hela saken och be-traktade den med förváning. Lánsmannen och fogatén hade varit dar; de hade företett förskrivningar pá gárd och grund; de hade lást upp átskilligt frán pergamenten, och slutmeningen hade blivit: att Herr Sten pá grund av sina fáders och egna skuldsáttningar var bliven fattig, utfattig; och alldenstund hans fader i livstiden icke varit barmhártig, förklarades den unge herren skyldig redan följande dag avflytta frán det gamla huset, som numera icke var hans. Herr Sten, som aldrig haft anledning taga livet tungt, av den en-faldiga orsaken att livet alltid varit en látt sak för honom, tog aven detta ganska látt. Fattigdomen var för honom ju blott ett uttalat ord, som ánnu saknade motsvarande verklighet, och med látt sinne sprang han ur bádden; kládde sig i sin enda, men prydliga sammetsjacka och sina enda byxor av brabantskiáde.