Sverige [antikvár]

Sverige — det ordet säger mer och mer, ju närmare man kommer verkligheten bakom. Engáng var det ett bondeland, nu är det en industristat, Nordens största, med over 8 miljoner människor pá en yta av 450.000 kvadratkilometer. Hälften av markytan är täckt med skog, den odlade arealen är mindre än tiondelen. Golfströmmen gör várt klímát relativt miit, nágot som mánga invandrare lovprisat. Nära 5 procent av befolkningen är utländska medborgare. Omkring 4/5 av svenska főiket bor i samhällen med over 200 invänare, och av dessa áterfinns mer än Hälften i landets mellersta och södra delar. Vissa försök görs dock i kompromissens tecken att undvika alltför stor koncentration av bebyggelsen tili dessa regioner. Detta är ju inte heller mar än riktigt, eftersom människan mär bäst av att fä verka, där hon är rotad. Vi blir gärna geografiskt präglade. Landskapet hjälper tili att forma oss. Därför talar vi cm skäningens trygghet, smälänningens företagsamhet, västkustbons strängbet, norrbottningens seghet o.s.y. Men vad är dá en svensk? Ingenting kan vara lättare att svara pá, om man tar fasta pá det som vi svenska medborgare verkligen har gemensamt, várt fosterland. En värm-länning har sitt rätta hem i Värmland, en gute har sitt rätta hem pá Gotland, en jämte sitt i Jämtland. Sverige — det är det hem vi har gemensamt. Ett öppet land. Riktigt hemma känner sig en svensk bara i Sverige. Nágonting att vara tacksam för — nog myeket för att inte vilja överge det. Detta hör, tror jag, samman med várt behov av rotfasthet, vár kärlek till natúrén, det nära och ursprungliga. Mánga av oss känner inte sitt eget land. Vi kanske heUre berättar om andra, människo-vänligare länder. Och visst kan det ligga nágot i att jämföra. Redan vikingarna var världs- resenärer. Men mánga av dessa, som hellre drömmer om ett Schlaraffenland, har aldrig pá all var sökt efter sitt eget fosterland. Här finns förvisso byrákrati och stress, människofientlig arkitektur och overdriven tilltro tiU pengar. Men här finns ocksá friheter utan vilka vi inte skulle kunna behálla nágot eget, och det vágar jag säga trots vad en konstnär frán ett annat, mera övervakat land efter ett besök i Sverige yttrade: »Friheten har jag sett, och jag bade aldrig kunnat tro, att den skulle vara sá tráng — som en korridor.» Den svenska friheten är lyckligtvis inte sádan, vi skulle belt enkelt inte acceptera en korridorering. Medan jag arbetat pá den här boken, har jag tyckt mig nágot mer lära känna det verkliga Sverige. Jag har fätt svar pá frägan om hur man hör se pá utveck-lingen för att känna sig hemma i sitt eget land. Det är följaktligen naturligt för mig att hoppas, att läsaren, efter att ha studerat följande sidor, skall uppleva nágot liknande. Vi bar haft fred sedan 1818, dá en Bernadette första gángen blev kung här, vi har en monarki som fungerar, och även om Sverige numera kan sägas vara sekulariserat, tillhör omkring 95 procent av befolkningen aUtjämt statskyrkan. De styrande tror pä framtiden, varför skulle inte ocksá vi bysa ett litet hopp — även om det kommer att dröja, innan aUa orättvisor är eliminerade. Sweden — a name which says more and more the closer one comes to her underlying realities. Once Sweden was a land of peasants. Today, with more than eight million inhabitants and a surface area of 450,000 sq. kilometers, she is the largest industrialised country in Scandinavia. Half the land surface is covered in forests, and agricultural land is no more than one tenth of the whole. Thanks to the Gulf Stream the climate, to the agreeable surprise of