Sverige [antikvár]

Sverige - det ordet ságer mer och mer, ju nármare man kommer verkligheten bakom. Engáng var det ett bondeland, nu ár det en industristat, Nordens största, med över 8 miljoner mánniskor pá en yta av 450.000 kvadratkilometer. Hálften av markytan ár táckt med skog, den odlade arealen ar mindre án tiondelen. Golfströmmen gör várt klimat relativt miit, nágot som mánga invandrare lovprisat. 5 procent av befolkningen ár utlándska medborgare. Omkring 4/5 av svenska főiket bor i samhállen med över 200 invánare, och av dessa áterfmns mer án halften i landets mellersta och sodra delar. Vissa försök görs dock i kompromissens tecken att undvika alltför stor koncentration av bebyggelsen till dessa regioner. Detta ár ju inte heller mer án riktigt, eftersom mánniskan már bást av att fá verka, dár hon ár rotad. Vi blir gárna geograíiskt práglade. Landskapet hjálper till att forma oss. Dárför talar vi om skáningens trygghet, smálánningens företagsamhet, vástkustbons stránghet, norrbottningens seghet o.s.v. Men vad ár dá en svensk? Ingenting kan vara láttare att svara pá, om man tar fasta pá det som vi svenska medborgare verkligen har gemensamt, várt fosterland. En vármlánning har sitt rátta hem i Vármland, en gute har sitt rátta hem pá Gotland, en jámte sitt i Jámtland. Sverige - det ár det hem vi har gemensamt. Ett öppet land. Riktigt hemma kánner sig en svensk bara i Sverige. Nágonting att vara tacksam för - nog mycket för att inte vilja överge det. Detta hör, tror jag, samman med várt behov av rotfasthet, vár kárlek till natúrén, det nára och ursprungliga. Mánga av oss kánner inte sitt eget land. Vi kanske hellre beráttar om andra, mánniskovánligare lánder. Och visst kan det ligga nágot i att jámföra. Redan vikingarna var várldsresenárer. Men mánga av dessa, som hellre drömmer om ett Schlaraffenland, har aldrig pá allvar sökt efter sitt eget fosterland. Har finns förvisso byrákrati och stress, mánniskofientlig arkitektur och överdriven tilltro till pengar. Men hár finns ocksá friheter utan vilka vi inte skulle kunná behálla nágot eget, och det vágar jag sága trots vad en konstnár frán ett annat, mera övervakat land efter ett besök i Sverige yttrade: »Friheten har jag sett, och jag hade aldrig kunnat tro, att den skulle vara sá tráng - som en korridor.» Den svenska friheten ár lyckligtvis inte sádan, vi skulle helt enkelt inte acceptera en korridorering. Medan jag arbetat pá den hár bőken, har jag tyckt mig nágot mer lara kánná det verkliga Sverige. Jag har fátt svar pá frágan om hur man bör se pá utvecklingen för att kánná sig hemma i sitt eget land. Det ár följaktligen naturligt för mig att hoppas, att lásaren, efter att ha studerat följande sidor, skall uppleva nágot liknande. Vi har haft fred sedan 1814, dá en Bernadotte första gángen blev kung hár, vi har en monarki som fungerar, och áven om Sverige numera kan ságas vara sekulariserat, tillhör 95 procent av befolkningen alltjámt statskyrkan. De styrande tror pá framtiden, varför skulle inte ocksá vi hysa ett litet hopp - áven om det kommer att dröja, innan alla oráttvisor ár eliminerade. Sweden - a name which says more and more the closer one comes to her underlying realities. Once Sweden was a land of peasants. Today, with more than eight millión inhabitants and a surface area of 450,000 sq. kilometers, she is the largest industrialised country in Scandinavia. Half the land surface is covered in forests, and agricultural land is no more than one tenth of the whole. Thanks to the Gulf Stream the climate, to the agreeable surprise of