Syndfull skapelse [antikvár]

Förord Syndfull skapelse var min tredje bok. Den kunde lika gärna varit den första; tanken att skriva om den alldeles ensamma människans ensamma revoltförsök mot en monoton och strängt inrutad livstillvaro hade jag ältat under mânga âr. Titeln var ocksâ klar: om jag orkade skriva om detta ämne och om det blev en bok, sä skulle den heta Syndfull skapelse. Det blev en bok tili slut och den som jag är mest nöjd med. Kritiken har sagt att Konrad Johnson — liksom David Böhm i Död mans hand och Greppet hârdnar — är en säriing. Det mâ sâ vara; säriingar är vi väl alla och jag tror det är lyckligt sä länge vi orkar vara det. Det viktiga som jag ser det är inte sättet att protestera utan i stället behovet av protest. Överensstämmer detta protestbehov med arbe-tarrörelsens mälsättning — och det tror jag är svârt att förneka — dâ framstâr Konrad Johnsons frivecka i en klarare dager, och jag tror att Konrad i all sin otymplighet blir en allmän-giltig figur. Bakom hans tafatta och lite klumpiga frivecka fanns — det försäkrar jag — nâgonting mer och större. Han ville pâ sitt sätt avslöja en verklighet som allt för länge skymts av produk-tionstabeller och volymtänkande. Men framför-