Hallarna [antikvár]

FÖRORD Realismen, den litterära och konstnärliga strömning som efterträdde romantiken, fär ingenstädes en sädan tillspets-ning och mälmedveten inriktning som i Frankrike, där redan omkring 1830 författare som Stendhal och Balzac ger tvärsnitt genom dätidens franska samhällsliv, skildrat utan försköning och med verklighetsdetaljer som tidigare inte förekommit i romanerna. Men dessa författare är bara inledarna av en verklighetsskildring, som med Flaubert skulle nä en nästan vetenskaplig exakthet och objektivitet och med Zola skulle överga tili vad som kallas naturalism. Emile Zola (1840—1902), den naturalistiska skolans chef, är en samhällsförbättrare och moralist av folklig lägg-ning med skarp blick för sociala orättvisor, klasskillnader och korruption. Han kan inte sägas vara nägon djup eller förfinad natur, men han har sunda instinkter, rättspatos, mod och djärvhet. Hans iakttagelseförmäga och människo-kännedom är betydande, och hans fantasibegävning är mycket större än vad man tidtals har velat göra gällande. Att ätskilligt i hans miljöskildringar har karaktären av reportage hindrar inte att han ocksä är en diktare, som bl. a. kan skapa suggestiva masscener och i sina förnäm-sta romaner lyckas förläna institutioner, företag och mark-nadsplatser symboliska drag och personligt liv. Sälunda blir Krogen, Varuhuset, Börsen, Gruvan och Hallarna hos Zola närmast tili levande väsen, tili delar sä att säga av det mänskliga samhällets landskap och »natur», hemlighets-fulla, skrämmande och imponerande som havet och sko-^ garna och inte utan sin poesi.